Tuesday, September 30, 2008

Vilken vinkel påverkar dig?

Som en skapare, entusiast, finsmakare och till och med fulsmakare av skräckteman av alla de slag så kommer det sig som så att jag har plöjt igenom en stor mängd skräckrelaterat material. I med detta beslöt jag mig för att göra en liten analys: I vilken form skrämmer fiktiv skräck mig mest?

Jag har noggrant tänkt efter och kommit fram till att digitala skräckspel är vad som kan få mig att rycka till rejält och samtidigt inge en långvarig känsla av tryggt obehag. Skrivna eller berättade skräckhistorier (där man är passiv eller aktiv deltagare) väcker en slags krypande känsla ett litet tag men de kan inte skrämma mig. Vanliga skräckfilmer är förvisso väldigt grafiska men är en berättarform i vilken man alltid är passiv. Men tar vi ett spel ur Silent Hill serien så är detta en grafisk och interaktiv skräckberättelse vilken har en större möjlighet att påverka mig.

Så jag satte mig ned och spelade Silent Hill två och fyra. Efter detta kastade jag mig in i Resident Evil fyra och följde sedan upp med, Cold Fear, Alone In the Dark fyra och Obscure. Det var när jag spelade Cold Fear som jag kände att jag reagerade starkast. Efter en liten paus jämförde jag spelen. Alla tre hade thrid-person view (med vissa temporära alternativ). Genren för alla var Survival Horror och även om deras story och många tematiska element inom genren skiljde sig åt så var skrämselmomenten i flera fall lika. Men varför skrämdes jag mest av Cold Fear?

Efter att ha startat upp och jämfört spelen igen slog det mig: Det var svårare att hålla uppsikt över omgivningen i Cold Fear. Vinklarna var snävare och fienden kunde på så sätt komma närmare innan jag upptäckte dem. Via detta kom jag på att FPS:et Quake I var det spel som fått mig att nästan ramla ur stolen när jag var yngre och detta är inte ens skräck i egentlig mening. Men alla fiender (varav flera var mer eller mindre groteska) trycktes ofta upp mot insidan av min skärm eftersom det var i first-person view.

Med denna lilla insikt blev det en återupprepning av två favoriter: Doom III och Dark Corners of the Earth. Och ja, dessa fann jag och finner jag fortfarande oerhört obehagliga och jag antar att det är användandet av FPV som är anledningen till att jag reagerar starkare. I Doom III behöver man inte ens vara särskilt orolig rent speltekniskt i de flesta fall, spelet ser oftast till att du har vapen så att du kan plöja igenom det mesta du stöter på. Men det är trånga utrymmen och det är svårt att se, och allt som går till attack kommer förbannat nära. Jag upplever även att min koppling till obehagliga element i spelvärlden jag kan stöta på känns mer personliga genom FPV. Det känns som det är mer av mig som sticker in huvudet i spelvärlden.

Så vad an detta svamlande? Jo, jag skulle gärna vilja se ett tematiskt tungt och digitalt skräckspel (vilket inte blir reducerat till ett rent FPS) som använder sig av en rejält interaktiv miljö och en FPV som känns dynamisk (och inte bara som en stel kamera som glider fram). Tänk er ett skräckspel med samma typ av first-person view som Mirror’s Edge. Skulle det vara mer skrämmande än third-person? När jag tittar på trailern till Mirror’s Edge upplever jag då och då en känsla av frihet, storslagenhet och stundom ett behagligt men kort känsloflöde av kittlande svindel. Vad skulle jag uppleva och känna om detta användes i syfte att förmedla ett skräcktema på rätt sätt?



Och ja, om det finns ett sådant skräckspel så säg till mig för guds skull. Vill spela det. NU!

6 comments:

mattias said...

Dark Corners of The Earth är ett bra spel. Har du spelat F.E.A.R?

kimsahlstrom said...

För det första så har jag aldrig träffat någon som är så insatt i skräck som dig Mischa, dock är det väldigt intressant att diskutera skräck och spel med dig eftersom du är lite mer insatt i det än mig.
Förstår precis vad du menar med Mirrors Edge i ett skräck teama, skulle inte bara ta spelet till en helt ny nivå utan även sätta en ordentlig press på spelaren att ha koll på omgivningen samtidigt som man troligen alltid skulle få känslan att vara jagad av något.

HELT UNDERBART SKRIVET!!

Mischa said...

Jag har testat F.E.A.R, men det är i grunden ett FPS. Dock ett skrämmande och bra sådant. Har inte kommit långt dock (mmm, datorhaveri) men ska snart ta mig an det igen.

Och Kim, kul att du satte fingret på vad jag ville ha sagt. Jag svamlar ibland :P

Arvid Brobeck said...

Testa Eternal darknesss till game cube, sen kan vi snacka. Det är lite av vad du eftersöker. Vanliga spel sätter din avatar/karraktär, i en obehaglig situation och det obekvämma kommer av att leva sig in i dennes situation. Eternal darkness fuckar med dig som spelare direkt. Vrider på bilden så att du sitter och lutar på huvudet, ger dig en massa ammunition och sen tar ifrån dig den när det kommer en hord med fiender, fejkar felmeddelanden om att spelet inte funkar.

Grymt otäckt spel.

Mischa said...

Tjena Arvid,

Jag diggar Eternal Darkness skarpt, speciellt hur det blandar in teven och annat, och just att det vänder sig till mig som spelare direkt för att jävlas gjorde en hel del. Men för mig är det just third-person som skalar av mycket av känslan (hela spelet var väl third-person om jag minns rätt).

Även om spelet lurar mig till att trycka på fjärren, resa mig upp och kolla att alla sladdar sitter i som de ska så suger det inte in mig helt. Det får mig att agera till viss del IRL rent fysiskt, men eftersom gränsen mellan spel och verklighet alltid är tydlig så är det viktigt att spelet i sig genom perspektiv och rent gameplay (och inte trick) skrämmer skiten ur mig rakt av.

Men Eternal Darkness är ett riktigt grymt och stundom läskigt spel som höll mig fast ett bra tag i spelfåtöljen. Har till och med dragit inspiration från det för att forma vissa element i mitt eget rollspel.

patrikdersen said...

Har du testa "Clive Barkers Undying" ?. Det kan verkar komma nära vad du pratar om. Intressant och läsvärt.